malinlonnqvist

Kände att det var dags att ta sig samman och skriva nånting här igen, över en månad sen sist. De flesta som läser vet antagligen redan att mitt liv inte riktigt längre är vad det var senast jag skrev. Klart det inte är lätt att få hela sin värld omkullvält. Att tvingas gå ur ett förhållande som varat i två år. Går faktiskt inte att skriva i ett blogginlägg hur jobbigt detta varit. Gått igenom så mycket skit att jag knappt känner igen mig själv mer nu efter allt.  
Men jag har lärt mig. Har lärt mig vem jag litar på, och vem jag helt tappat respekten för. Men framför allt har jag lärt mig vilka mina äkta vänner är. Utan dem vet jag inte vad jag skulle ta mig till, de är de bästa en människa kan önska sig. 

Mina dagar har jag i alla fall fyllt med jobb och träning. Jobbar på heltid nu och det känns bra. Skönt att ha rutiner, något vettigt att göra och samla ihop pengar för allt som väntar i framtiden. Dansar sista veckorna på ÅMI, kan inte fatta att jag snart slutar på dansskolan som varit mitt liv i 11 år. Söker till universitet och drömmer om att lämna den här ön. Umgås med människor jag älskar, gör saker jag blir glad av. Har uppträtt för 1200 personer, firat födelsedagar, påsk och valborg osv, dragit lite för många cruisar för att ha gott samvete (miljökämpen tjena), hängt i Stockholm, nattbadat, stughängt. Om en månad tar jag studenten och då tänker jag göra det med ett äkta leende på läpparna. Livet får ha sina motgångar, det får trycka ner en riktigt jävla mycket. Men tänker se namnet på min sista dans på ÅMI som ett tecken; Victory. Tänker kämpa tills jag tagit mig förbi det här