malinlonnqvist

Min sista kväll i Ilfracombe var det midsommar. Svennarna som var med på språkresan hade ordnat lite midsommarfirande, som bl.a innehöll att folk dränkte varann i krossade ägg och raklödder haha! Random, men kul var det. Samtidigt ösregnade det, det verkligen hällde ner. När kvällen började närma sig sitt slut hände dock något. Någon snyftade fram att det var synd att jag och några till skulle hem följande dag, och plötsligt började en efter en gråta. Även jag, och när jag väl börjat kunde jag inte sluta. Jag grät mer än jag nånsin gjort i mitt liv, och när en av de andra bara fick fram "never again" mellan gråtattackerna, då brast det på riktigt. För då insåg jag ju att det var sant, jag skulle kanske aldrig mer få träffa de här underbara människorna. Efter massa kramandes, pussandes, skrattandes och lipandes, fick vi helt plötsligt för oss att rusa upp på kullen som vi varit på så många gånger, och bara rulla ner för den. Vilket vi också gjorde. Var helt dyblöt efter det, skrattade och grät om vartannat och kunde inte fatta att det här var slutet på allt, på hela språkresan där. Det var nästan helt omöjligt att till sist säga hejdå och gå hem i regnet, och lämna dom andra där, medveten om att det kanske var sista gången man såg dem. Har lärt känna så jävla härliga personer och jag saknar dem sjukt mycket! Gick hem i ösregnet sen, helt genomblöt och med tårarna rinnande.