malinlonnqvist

I lördags var det ett år sen min farfar dog. Jag kan inte fatta att det har gått ett helt år utan honom. Ett helt år har man bara åkt "till farmor", aldrig mer "till farmor och farfar". 
Minns fortfarande dagen då det hände. Eller natten. Samma morgon som jag hade avslutning i sjuan fick jag veta det. Låg bara och grät ett långt tag, sen dolde jag allt med smink och ett fakeleende, och gick till skolan. Ingen skulle få märka något. Det lyckades.
Men aldrig har jag varit med om en så hemsk avslutning. Glädjen över sommalovet bleknade enormt.
Mina underbara vänner fanns dock där hela tiden, ni vet inte hur mycket ni är värda.
I år hoppas jag verkligen att avslutningen blir nåt bättre, ett fint minne.
Min farfar är iallafall ett fint minne. Minns så tydligt hans glada leende, och jag var hans prinsessa.
Men det känns bra att veta att han har det mycket bättre nu, än hur han hade det den sista tiden i livet.

Måste bara få skriva ut det här.
Jag saknar dej farfar.