Lite danssnack
Ni måste inte läsa detta, skriver det mest för att bara... skriva av mej. :)
Men fan vad jag vill dansa nu. Saknar den vanliga dansen så mycket just nu att jag dör bort lite. Det brukar alltid komma i augusti det, när man har varit utan den i över 2 månader. Saknar att stå vid stången och lite halvt vrida benen och ryggen ur led, saknar att vingla genom rummet som en alkis efter att ha gjort 219847325 piruetter, saknar att gapskratta ihjäl sig av trötthet efter onsdagarnas tretimmarslektioner.
Nej det är väl ingen som läser min blogg som har undgått hur jävla mycket jag älskar dansen, och hur mycket jag tycker om att tjata om det? :)
En så härlig grej med dansen är dessutom att man kan komma dit och känna sig helt deppad, orolig och mesig. Men sen när man väl dansar kan man vara någon helt annat. Man kan vara full av liv, utrålning, äga placet om man vill det. Man kan bara stänga ute alla jobbiga känslor helt enkelt, vilket är grymt härligt.
För att inte tala om uppvisningarna. Det är liksom höjdpunkten i mitt liv, haha. Inget slår känslan! Nervositeten före, den stenhårda koncentrationen under uppträdandet, och lyckan efteråt. Ser redan framemot i jul, och uppvisningen på alandica (förhoppningsvis).
Så, även om jag sen i vinter under en trist februarikväll, står där i danssalen och gör det 3827:de kastet med benet, är helt övertrött och benet bara skakar, så får jag inte glömma: det är faktsikt det här jag lever för.
gaaamla bilder
Men fan vad jag vill dansa nu. Saknar den vanliga dansen så mycket just nu att jag dör bort lite. Det brukar alltid komma i augusti det, när man har varit utan den i över 2 månader. Saknar att stå vid stången och lite halvt vrida benen och ryggen ur led, saknar att vingla genom rummet som en alkis efter att ha gjort 219847325 piruetter, saknar att gapskratta ihjäl sig av trötthet efter onsdagarnas tretimmarslektioner.
Nej det är väl ingen som läser min blogg som har undgått hur jävla mycket jag älskar dansen, och hur mycket jag tycker om att tjata om det? :)
En så härlig grej med dansen är dessutom att man kan komma dit och känna sig helt deppad, orolig och mesig. Men sen när man väl dansar kan man vara någon helt annat. Man kan vara full av liv, utrålning, äga placet om man vill det. Man kan bara stänga ute alla jobbiga känslor helt enkelt, vilket är grymt härligt.
För att inte tala om uppvisningarna. Det är liksom höjdpunkten i mitt liv, haha. Inget slår känslan! Nervositeten före, den stenhårda koncentrationen under uppträdandet, och lyckan efteråt. Ser redan framemot i jul, och uppvisningen på alandica (förhoppningsvis).
Så, även om jag sen i vinter under en trist februarikväll, står där i danssalen och gör det 3827:de kastet med benet, är helt övertrött och benet bara skakar, så får jag inte glömma: det är faktsikt det här jag lever för.
gaaamla bilder
Kommentarer
Trackback
